allt du sa fick mig att sluta mina ögon, å låta tårarna rinna ner för min kind.
de var något äkta, något jag önskar att du hade menat

igårkväll ringde sebastian och bad mig komma till haparanda. jag var nere och inte taggad alls så jag sket i halvsju bussen. sen vart jag sugen på något sätt, så jag tog 20.35 bussen. vart faktiskt riktigt taggad:) tvåtimmars busstur, men ipoden räddade allt. de var som handen i handsken! så kom jag fram runt elva, och märkte då att allt spårat ur. nåja, oskar kom och mötte mig iallafall medan sebastian låg i nått jävla dike. kvällen var ung, jag kände faktiskt själv för att dricka senare å så vart de. jag drack och drack, ingen effekt alls. men sen, å hallelujah! de vart genast mycke varmare, och minerna ändrades totalt. så träffade vi massa folk, måste erkänna att haparanda folket fan är skönare alltså. så fortsatte vi våran vandring till shell. vi skulle skaffa fram läsk åt sebastian, han var helt psyko? men sen helt plötsligt rasade allting, ingenting vart som de tänkt. aja, de fixade sig på något lurigt sätt. linda och jenny, riktigt fina tjejer som skjutsade hem mig. ett + till dem, och ett stort tack! fast att sitta full på en moped är ingenting jag rekomenderar, inte alls. allt löste sig, iallafall de mesta. vi snackade ut, om allt. de väckte upp både tankar och minnen kring de hela. blev en sen natt, vi gick och la oss så småningom. kom hem idag iallafall, vi tog de lugnt idag. sov, och bara tog de lugnt. vi drog förbi oskar innan vi for också, en riktig vän dedär. minst lika kul i happis varje gång, skönt place!