Igår slutade min dag inge bra alls kan jag tala om,
och jag valde därför att inte skriva blogg heller.

Igår fick jag känna känslan av att mista någon som står en riktigt nära, vilket i dethär fallet var min pappa. Jag kan tala om att i det ögonblicket visste jag inte om jag själv ens ville leva. Det ögonblicket då han sa "Aj mitt hjärta. Jag kan inte andas". Jag hade ångest och kunde varken stå, sitta eller gå utan att det kändes som att man skulle falla ihop. Det som inte gör saken bättre i dessa situationer är om man är 100 mil ifrån varandra och kan verkligen inte göra någonting. Bara den känslan är ju bland de västa som finns. Jag väljer att inte berätta hur det gick till, utan väljer att bara hålla mig till känslan. När jag trodde att jag aldrig mer skulle få träffa min pappa.

Ambulans var snart på plats, och han vart hämtad och omhändertagen. När han sen vaknat ringde han mig, och bara det var det bästa som kunde hända. När jag sen hörde hans röst, att det var min egna far så fick jag kämpa med att hålla gråten i halsen. Fortfarande fanns oron kvar, men jag sken upp när jag fick veta att han var vid liv och att han nu var i goda händer.

Folk mister sina föräldrar, barn och andra nära. Men just jag har aldrig någonsinn innan fått uppleva den känslan, fören igår. Denhär gången hade vi tur, och det var inte alls lika allvarligt som vi trott. Förmodligen hade det kunnat gå värre, men inte denhär gången. Det känns väldigt bra såhär i efterhand, att ha känt dendär känslan och jag tror att det skulle vara nyttigt för de flesta. Förmodligen har jag lärt en hel del saker av dethär, och det är att dels vara glad att man har varandra, och ta hand om varandra. Vad som helst kan hända och man vet aldrig när det är ens egen tur.

Det förra inlägget publicerades av min söta syster. Min blogg börjar bli lite av en gästblogg. Kanske borde jag satsa på det istället?