Jag saknar verkligen min gamla hårfärg. Kanske inte just den här, men min chokladbruna fast med en mörkare nyans. Jag har nog förmodligen gått igenom alla möjliga hårfärger. Jag har i mina dagar haft kolsvart hår, mörkbrunt hår, chokladbrunt, nougat brunt, ljusbrunt med slingor, orange (vilket var oönskat), blondt med svart underhår, helblondt, och naturligtvis råttfärgat innan man hade hört talas om ordet hårfärg.

Jag känner starkt för att någon dag bara slänga i en brun färg i mitt hår, men det måste ju alltid finnas en gräns där man tänker om det verkligen vore det rätta, och om det vore värt alla pengar. Då tänker jag naturligtvis inte på femtiolappen som en hårfärg kostar, utan på hur mycket pengar jag igentligen lagt ner på att bli blond. Visst, vissa kör den gamla vanliga, köper en avfärgning och färgar avfärgning efter avfärgning till ingen nytta alls. Då håret blir vitt upptill och orange nertill, och ser allmänt förjävligt ut. Jag valde därför att en gång för alla bli blond, och snyggt blond! Min pappa betalade alla gånger jag färgade hos frisören, och det sved nog en hel del i hans stackars börs som bara fick spotta ut alla dessa pengar. Jag får dåligt samvete bara av att tänka tanken, men fy så nice det skulle vara att bli brownie igen. Det som däremot är typiskt Ida style är ju efter att jag sen varit brunett en månad, kommer denhär: Åh, jag vill bli blond igen!

Det är väl bara att drömma vidare