Som ni kanske märkt så har jag har inte varit alltför pigg på att skriva den senaste tiden. Det har hänt saker som rör mina nära och kära och saker som även rör mig, mitt allt. Sedan i onsdags har jag i stort sett bara legat i min säng med en stor vattenkanna bredvid mig, i chock, utan varken förstånd eller uppfattning om någonting, förutom en sak, men som jag väljer att inte gå in på. Först igår tog jag mig min första matbit och for även ut en sväng, det kändes konstigt, ovant och förbannat kyligt. Hösten är här, och det gör ju inte saken bättre. Sedan i söndags har det succesivt börjat släppa, jag har fått tillbaka förståndet och jag ligger inte längre i sängen som en apatisk padda, men det är miltals ifrån bra. Varje dag är en enda kamp men jag ger inte upp. Jag hoppas på att denna saga får ett lyckligt slut. Det brukar väl i varje fall vara så?